Politikk og samfunn

En obegriplig framställning av Norge

Journalisten Henrik Arnstad beskriver i Dagens Nyheter (14/10) Norge som ett land på väg in i ett reaktionärt mörker. Han tecknar en felaktig bild av norsk politik och det norska samhället, av en rasistisk nation med en halvfascistisk nationell identitet och av Anders Behring Breivik som en produkt av dessa faktorer, skriver Kristin Clemet, Ketil Raknes og Øyvind Strømmen.

Kristin Clemet

Publisert: 18. november 2013

Av:

Kristin Clemet, chef för tankesmedjan Civita och tidigare statsråd för Høyre

Ketil Raknes, författare och tidigare statssekreterare för Sosialistisk Venstreparti

Øyvind Strømmen, journalist och medlem i Miljøpartiet De Grønne

Detta fick den prominente brittiske statsvetaren och fascistforskaren Roger Griffin bittert erfara när han för ett halvår sedan använde Arnstads analyser som data i en beskrivning av Fremskrittspartiet (FrP) som ett parti med fascistiska drag. När Arnstads polemiserande dramaturgi snabbt avslöjades, gick Griffin omedelbart ut med en ursäkt.

En rad forskare och författare har skrivit om högerpopulism och rasism efter terrorattackerna mot regeringshögkvarteret och Utøya 2011. Journalist Øyvind Strømmen gav ut boken Det mørke nettet, en bok om högerextremism, kontrajihadism och terror i Europa. Vänsterpolitikern och skribenten Ketil Raknes skrev boken Høyrepopulismens hemmeligheter, medan forskaren Anders Ravik Jupskås skrev Ekstreme Europa, som också handlar om extremhögern i Europa. Gemensamt för alla är att ingen av dom placerar FrP i något som liknar den katastrofala kategori som Arnstad vill hävda att det tillhör.

Det forskarna kan berätta för oss om FrP är att det kan klassas som ett högerpopulistiskt parti och att invandringspolitik är en viktig värdefråga för både partiet och dess väljare. Samtidigt råder det knappast något tvivel om att FrP befinner sig mer på den mest moderata delen av den högerpopulistiska skalan. FrP skiljer sig från de övriga högerpopulistiska partierna i Norden genom att det är mer moderat i synen på islam, mer liberalistiskt orienterat i den ekonomiska politiken och mindre auktoritärt värdepolitiskt sett. Framförallt i den ekonomiska politiken och i de värdepolitiska frågorna ligger FrP närmare de konservativa partierna i Norden. Siv Jensens ”smygislamisering” är dock ett exempel på ett språkbruk som har gett partiet ett förklaringsproblem och något som i den norska debatten med all rätt också har blivit kraftigt kritiserat.

Arnstad förundras över att ”stora delar av Norge mobiliserar i ett gemensamt försvar när hela världen kallar Norges näst största regeringsparti för Breivikparti”. Baserat på detta tycks Arnstad komma till slutsatsen att Norge helt har tappat fästet och är i full fart på väg in i ett mörker med rasistiska och fascistoida förtecken. Till saken hör att en sådan reaktion inte först och främst beror på att så många norrmän vill ta FrP i försvar (de fick trots allt ”bara” 16,3 procent av rösterna vid senaste valet), utan på att Arnstad drar extrema slutsatser med utgångspunkt från halvsanningar. Efter 22 juli har FrP blivit kraftigt omdebatterat i Norge, men få, om ens någon, har gått så långt som att dra en direkt linje mellan Anders Behring Breiviks handlingar och hans medlemskap i FrP.

Arnstad gör inga försök att skilja mellan begreppen högerradikalism, högerextremism och högerpopulism. Fascistiska Jobbik, det i det närmast nazistiska Gyllent Daggry och Fremskrittspartiet hör därför till samma familj, men: det är knappast någon i den norska offentligheten som hävdar att FrP i huvudsak är rasistiskt eller högerradikalt. Detta beror inte på att vi är förblindade, utan på att vi faktiskt känner Fremskrittspartiet på nära håll.

Mycket av den norska nationalismen är vad man kallar en statsnationalism. Denna uppfattning delar inte Arnstad. ”Norsk nationalism är liberal, frihetlig och snäll. Den anses diametralt motsatt rasism, fascism och högerextremism”, raljerar Arnstad. I Arnstads värld kan det se ut som att det endast finns en form av nationalism, och den är en politisk process som får sitt nödvändiga utlopp i fascism och rasism. Analysen av nationalism är politiserande och diffus. Utan grundkunskaper förmår man inte se skillnaden på det vi kan kalla en liberal statsnationalism å ena sidan och en etnisk homogen nationalism, inom forskningen bland annat känd som integral nationalism, å andra sidan. Det ska mycket till för att inte se skillnaden på flaggviftande skolbarn som tågar längs Oslos paradgata den 17:e maj och ett demonstrationståg med marscherande fascister. I jämförande studier är det ett grundläggande kriterium att likheterna mellan de saker man jämför måste vara större än olikheterna för att vi ska kunna dokumentera några generella överensstämmelser. Även här går Arnstad bet. Han skulle lika gärna kunna hävda att socialdemokrati och stalinism tillhör samma familj.

Därmed inte sagt att den norska nationalismen och nationalfirandet i Norge inte får vara föremål för kritisk debatt. Många vill hävda att även den norska nationalkänslan har inslag av etnocentrism och att den kan verka exkluderande för andra. Detta är viktiga debatter.

Återigen är det emellertid så att Arnstads bristande känsla för proportioner skapar en konfliktbild som inte existerar. Aldrig tidigare har det kommit fler invandrarare till Norge och aldrig tidigare har befolkningens inställning till invandrare varit mer positiv. Som ett illustrerande exempel på den norska nationalismens mer sympatiska sidor kan vi nämna att 17:e maj-kommittén i Oslo i år leddes av Shoaib Sultan som, utöver att vara muslim och politiker inom De Grønne, även är anställd som specialist på högerextremism på Antirasistisk Senter. Han möttes av förolämpningar och smutskastning från riktiga högerradikaler. En samlad politisk miljö tog honom i försvar. Under firandet av nationaldagen läggs det stor vikt vid att den ska vara inkluderande och tillvarata ett flerkulturellt uttryck.

Arnstads kritik av Sosialistisk Venstreparti visar hur hans teori om att Norge är en rasistisk nation ledder till de mest besynnerliga slutsatser. I valstriden 2011 förordade SV att man borde bedriva en mer uppsökande verksamhet för att få invandrarkvinnor i arbete och att man skulle kunna ställa krav på utbildning och aktivitet för att få socialbidrag. Arnstad menar att detta är ett bevis på att ”islamhatet lever inom den norska vänstern” och att SV:s avsikt var att tränga sig in hos minoriteter, ”förhöra” dem och avtvinga dem lojalitet till norska värderingar. Dessvärre påminner överdrifterna och förvanskningen av fakta hos Arnstad till viss del om de krafter i samhället han själv älskar att kritisera. På samma sätt som enskilda röster i invandringsdebatten försöker stämpla alla som är positiva till invandring som anhängare av islam, försöker Arnstad att stämpla alla försök att diskutera utmaningarna kopplade till invandring och integration som rasism och fascism.

Arnstad kritiserar vidare den liberala tankesmedjan Civita för att ha beställt en rapport vars huvudbudskap är att romer ska fråntas sina barn. Detta är ett uppenbart absurt påstående. För det första föreligger det inte någon sådan rapport överhuvudtaget och för det andra har Pål Veiden, som inte ens är anställd på Civita, aldrig gjort något sådant påstående. Mer allvarligt är det att Arnstad, för att sy ihop sitt resonemang, ägnar sig åt rent citatfusk: Arnstad citerar Veiden med följande uttalande: ”Det upprätthåller fattigdom och de blir aldrig integrerade. Jag tror att det vore en stor fördel om romerna fråntogs sina barn”. I verkligheten är detta två meningar som Arnstad har slagit ihop utan att kommentera saken. Och värre blir det: Veiden sa följande till Verdens Gang: ”Jag tror att vore en stor fördel om flera romska familjer fråntogs sina barn.” Veiden menar alltså att sociala myndigheter i högre grad bör engagera sig i det han anser är bristande omsorg i romska miljöer, särskilt med tanke på fattigdom, tiggerier och bristande utbildning. Det kan man välja att hålla med om eller inte, och Veiden fick också stark kritik från bl.a. Maria Rosvoll vid Senter for studier av holocaust og livssynsminoriteter. Veiden hävdade emellertid aldrig att romer generellt ska fråntas rätten till att ha barn. Det är med sådana debattekniker Arnstads projekt blir oförståeligt. Vilket är syftet? Är inte verkligheten tillräckligt intressant att kunna passa in i den förenklade tes han så gärna vill förmedla?

Arnstad hävdar även att regeringspartierna Høyre och FrP har ställt krav på ”massdeportationer” av romer. Detta grundar han på en illvillig tolkning av ett utspel från Siv Jensen, partiledare för FrP, ett utspel som handlade om att utvisa nyanlända som bryter mot lagen eller inte klarar att försörja sig själva i Norge. Utspelet kritiserades bland annat av Høyres Per-Kristian Foss, som kallade det ”ogenomtänkt”. Och det var det, just för att det finns verklig antiziganism i Norge likväl som i Sverige. Om vi ska diskutera denna, framstår under alla omständigheter även Arnstads alarmism också som – milt uttryckt – ogenomtänkt.

Arnstad sammanfattar den norska verkligheten på följande sätt: ”Norge framstår för en utomstående som ett exempel på hur snabbt och obemärkt rasismen rent språkligt kan flytta fram sina positioner, varpå den gör sig själv osynlig. För om det blir tillåtet inom etablerade partier att föreslå massdeportationer, tvångsförhör i hemmiljö och barnarov utifrån rasistiska föreställningar – då görs väldigt mycket tillåtet att säga högt i ett samhälle.” Problemet är att påståendet har väldigt lite eller ingenting med verkligheten att göra. Fascism och högerpopulism, rasism och invandringskritik, statsnationalism och etnisk nationalism: allt klumpas ihop. Arnstad gör inga försök till nyansering eller differentiering. Det kan tyda på att Arnstads spekulativa argumentation har som syfte att inskränka det offentliga samtalet.

Vi känner oss övertygade om att få i Sverige delar det intryck av sitt grannland som Arnstad av oförklarliga grunder försöker förmedla.

Teksten finnes på norsk her.